Lektioner och egenträning

Jag har spelat blåsinstrument under hela min uppväxt. Där ingick det att eleven skulle träna hemma mellan lektionerna. Som ung inte så länge och som äldre desto mer. Jag var aldrig särskilt duktig på detta utan tränade hemma mer sporadiskt. Ibland varenda dag i ett par veckor och sedan inget alls under en ännu längre tid. Jag utvecklades ändå, men långt ifrån så snabbt som jag kunde ha gjort. Det jag gjorde som höll uppe min ambis och höll igång min utveckling trots allt, var att jag spelade i många olika grupper (orkestrar och ensembler).

Jag spelar fortfarande, om än ett annat instrument än som ung, och det är fortfarande svårt att hålla uppe någon slags regelbunden träning. Och jag fungerar likadant när det gäller aikidoträningen. Även om jag kan se behovet och vet vad jag kan träna på så kommer jag mig inte för att träna hemma mer än ytterst sporadiskt. Sönderslagna lampor har jag ändå lyckats skaffa mig. En större bostad skulle minska den risken och göra hemmaträning med vapen till en mindre riskabel sysselsättning för inredningen, men jag tror inte att problemet ligger där ändå. Jag har helt enkelt inte drivet och disciplinen att träna själv – och eftersom vapen inte är min favoritdel av aikido hamnar det än lägre ner på prioriteringslistan.

Det finns knep som gör att jag håller på längre när jag tränar hemma än om jag inte använder dem: mitt första knep är att markera i almanackan varje gång jag tränat hemma. Det är härligt att se alla kryss och jag kämpar gärna lite extra för att inte missa en dag. Mitt andra knep är att knyta träningen till något annat så att de följer på varandra automatiskt.

Så vad gör jag? Fortsätter att jobba på min träningsdisciplin oavsett om det handlar om instrument eller aikido? Eller ger upp? Jag vill inte ge upp hemmaträningen helt. Det gäller att inte se det som ett misslyckande alla gånger jag slutar träna hemma utan se den nytta jag haft av att träna hemma när jag gör det. Och så börja igen. Och igen.

Vikten av vikt

När jag bytte om efter träningen hörde jag kommentarer från herrarnas omklädningsrum om att passet hade varit tungt. Jo, jag hade drivit oss hårdare än vanligt och det genomgående hela passet, och jag gjorde detsamma förra passet under uppvärmningen (då höll jag bara i uppvärmningen och inte i övrig träning). Efter detta konstaterande talade männen om viktnedgång. Ett par kilos viktnedgång skulle göra det lättare att orka med var slutsatsen.

Då slogs jag av en tanke. Varför har jag börjat pressa oss hårdare just nu när det gäller kondition? Kan det vara så att det beror på att jag har gått ned några kilon i vikt den senaste månaden? Det är kilon som kom med en oönskad koständring för ett år sedan, och nu har den högst onödiga vikten börjat försvinna igen spontant. De förlorade kilona kan ha gjort att jag trivs bättre, orkar bättre och därför vill orka ännu mer. Det är inte otroligt alls.

Oumbärlighet och makt

Jag sitter med i styrelsen för flera föreningar och har på sistone stött på ett problem i en av dessa föreningar. Problemet är att en person vill använda sina tillgångar för att styra föreningens alla aspekter. Tillgångarna i detta fall är pengar. Stora delar av föreningens inkomster faktiskt eftersom föreningens inkomster grundar sig i donationer. Personen vägrar att se vad hen gör mot föreningen också, och tydligen har gjort det i kanske upp mot tio år (jag är ny styrelsemedlem och nyinflyttad, så jag har inte förstahandskunskap om detta). Min uppfattning är att flera medlemmar har lämnat föreningen på grund av denna person, samt att den nedgång föreningen lidit av på sistone kanske delvis kan härledas till detta.

Foto: stock.xchng

Eftersom jag inte uppskattar detta och dessutom kan dra vissa paralleller till vår aikidoklubb (vilket ovanstående INTE handlade om) tänkte jag fundera lite.

De tillgångar en förening/klubb har är det som medlemmarna för med sig. En del tillgångar är utbytbara, dvs flera medlemmar kan bidra med dem. Andra tillgångar kan bara specifika medlemmar bidra med.

De tillgångar vår aikidoklubb har som flera medlemmar för med sig är bland annat träningsdeltagande, träningsavgift, städning, styrelsedeltagande och styrelsearbete, frivilligarbete vid fester och läger. De specifika tillgångar som endast några tillför klubben är bland andra medicinskt kunnande (en person), kunskaper inom andra kampkonster (flera olika personer med olika kampkonstbakgrund) och nog kunskap inom aikido för att kunna vara tränare (en person).

Alla medlemmar påverkar och bestämmer till viss del en förenings/klubbs inriktning, men vissa styr mer. Den som är intresserad av styrelsearbete kommer att kunna påverka och ta beslut som den totalt ointresserade inte kan göra. Den som är ensam tränare tar andra beslut. En ensam tränare måste t.ex. kunna träna de tider träningen skall ske på, för utan tränaren ingen träning. Jag misstänker att det finns en gråzon mellan den nödvändiga styrningen och maktmissbruket. Olika personer uppfattar att det gått över gränsen vid olika punkter. Kanske leder denna gråzon till en tillvänjning också? Om hen får styra det här är inte steget långt till att hen får styra det där också.

Men var går gränsen? När styr medlemmar med specialtillgångar för mycket? När slutar det att handla om nödvändighet och övergår i maktmissbruk?

Varningssignaler jag har sett

• att göra sig själv oumbärlig
• att inte lyssna och ta andras åsikter på allvar
• att inte acceptera demokratiska beslut utan fortsätta att älta gamla beslut
• att driva igenom ”rätt” (=sitt) beslut med hot om att klubben kommer att förlora tillgången
• att särbehandla dem som inte gör ”rätt”

Har du som läser detta fler exempel? Kanske sådana som är lite tidigare signaler?

Att göra sig själv oumbärlig är farligt tror jag. Du kan vara omöjlig eller svår att ersätta, men när du börjar betrakta dig själv som extra viktig för att du är oumbärlig för föreningen är du ute på hal is. Om du är så viktig innebär det att du kan komma att börja betrakta andra som mindre viktiga. De är ju inte oumbärliga som du, så varför skulle du lyssna på dem?

Jag tror att man kontinuerligt ska försöka träna/leta upp andra som kan ta den plats man har. På det sätter tror jag också att de specifika tillgångar som du för tillfället har inte kommer att påverka hur du ser på andra. Inte heller kommer du eller andra att tillåta dig att dominera föreningen. Det handlar bara om tid innan det finns andra lösningar och andra människor som kan ta din plats. Kanske kommer de inte att fylla dina skor exakt, men de kommer att klara av att ta hand om din uppgift på sitt eget vis.

Och de andra punkterna då? Gör inte så. Och hoppas på att andra inte tillåter dig att göra så.

Better mistakes

Länk till nätbutik att köpa Mike Monteiros affisch i.

Medföljande barn och aikido

Vi, jag och Skadlig, tog upp aikidotränandet efter ett par års paus och en flytt till en stad där ingen aikidoträning fanns. Det som fanns var en dojo att hyra av kommunen för småslantar. Vi fick en elev nästan direkt och mot slutet av terminen startade vi tre klubb, vilket innebar att hyran till kommunen halverades. Lyx! Men jag hade också blivit gravid igen, och den här gången höll det. Jag toppade min träning i mars året därpå, och graderade i graviditetsvecka 22.

Jag kommer från en tradition där barn får finnas med och ta plats. Jo, det är enklare utan dem, men de och deras föräldrar får lov att finnas under småbarnstiden också trots att det är jobbigt ibland. Det innebär att föräldrarna inte behöver stanna hemma i tio år tills småbarnstiden är över (ja, med flera barn blir det snabbt många år!) utan kan få fortsätta med sitt liv, men nu tillsammans med barnen. Jag har själv ritat på medhavda block, sjungit i familjekör, krupit runt under altarbordet och lekt skoaffär med de andra barnen under långa samlingar, och försökt lära mig läsa ur psalmböcker. Det fanns alltid vuxna omkring oss barn. Tanter, gubbar, fastrar, morbröder, tonåringar och de höll alla ett litet öga på barnen så att de inte skulle slå ihjäl sig på vilda bus. En del tycker alltid att barn stör för mycket, men de var få i vår kyrka.

Så vårt barn har fått hänga med till dojon från början. Alternativet hade varit att jag hade fått stanna hemma själv hela första året (jag ammar och tänkte inte släppa in ersättning och välling under första året) och det ville vi såklart inte. Dessutom hade jag fått spunk och lappsjuka om jag inte fått träffa vuxna under träningskvällarna när jag var mammaledig! Helgträningar hade vi ofta barnvakt som fanns på plats. Det ar skönt att vara säker på att få träna lite effektivare också och inte bara hoppas på att barnet ska sova.

Just nu söver vi honom i vagnen på väg till träningen och ibland sover han hela passet och ibland vaknar han. Då får en av oss bära och trösta tills han kan tänka sig att leka själv med medtagna leksaker eller vapen. De andra tränande som kan bli övergivna snabbt glider in i närmsta grupp och fortsätter träna med dem på två sekunder. Med en tränare som ändå brukar växla mellan att träna och att gå runt och hjälpa händer detta ändå oavsett barn. Och så försöker vi få barnvakt till läger och graderingar så att både jag och Skadlig kan vara med.

Hur blir det då i framtiden? En sak har jag insett när det gäller barns utveckling: det är sällan det lönar sig att grubbla i förväg. Man får ta det som det kommer! Det är nog både enkelt och svårt. Antingen fungerar det att vi fortsätter att ta med oss barnet och då fortsätter vi. Eller så kan vi växla om en del pass mellan oss. Eller så fungerar det inte och då får vi lägga ner klubben. Om det inte kommit någon annan aikidoka som kan ta över en del undervisning.

Och om de övriga tränande inte står ut med att vi släpar runt på ett barn, ja då finns det MMA, karate och judo i stan också. Och iaido, jujutsu och aikido i grannstäder. Det låter kanske brutalt, men det är så det fungerar.

——————————————————

Det här inlägget är ett svar och reflektion över kontakts fråga till inlägget Aikido i gympasal:

Riktigt små barn brukar kunna funka att ha sovande bredvid mattan, i alla fall vissa barn. Har ni några funderingar på hur ni löser det när barnet ifråga blir större?

Jag har varit med om folk som tränat och haft ett barn bredvid mattan som då och då kräver uppmärksamhet. Jag medger att jag är en ganska grinig person som har mindre tolerans med småbarnsgnet än de flesta, men just det att folk ibland måste gå av är ju trots allt rätt störande för den som helt plötsligt står utan träningspartner. Och för den som instruerar passet kan det ju inte gärna riktigt funka.

Skadlig – Fångarnas dilemma

Inom spelteorin finns det ett väldigt känt problem som kallas för ”Fångarnas dilemma”. Man tänker sig två fångar, båda två anklagade för något typ av brott och får ett val: de kan tjalla eller håller tyst. Om den ena tjallar men inte den andre så blir tjallaren fri och den andre får 10 år i fängelse. Om båda tjallar så får båda 2 år. Om å andra sidan båda är tysta så får de båda 6 månader. För en individ så innebär det att det säkraste är att tjalla eftersom det är enda sättet att vara säker på att inte få 10 år i fängelset. För gruppen å andra sidan är det bättre att hålla tyst eftersom det minimerar straffet.

foto: stock.xchng

Så vad har det här att göra med aikido? När man bjuder upp varandra för att träna en teknik så är det som en stor omgång av fångarnas dilemma. På ytan kan det verka som att man kommer att få bäst träning ju högre graderad den man tränar med är. Omvänt att den sämsta träningen får man om man tränar med en nybörjare.

Därför är det inte konstigt, dumt men inte konstigt, att folk väljer att undvika att träna med nybörjarna. Men vad blir effekterna av det? Om alla aktivt undviker nybörjarna så kommer nybörjarna ganska snabbt att sluta vilket är dels är dåligt för klubben men framförallt så är det jäkligt taskigt. Dessutom så missar man chansen att lära sig något nytt. Att träna med någon som är sämre än sig själv är bl.a. ett utmärkt sätt att förstå varför man gör saker på ett visst sätt.

Men det mest sannolika är att de som är högst graderade kommer att ge extra mycket uppmärksamhet åt nybörjarna och träna mindre med fortsättarna. Och visst har en sempai mycket att ge till en nybörjare, men det finns stora begränsningar på hur mycket en nybörjare kan ta in. Det gör att merparten av sempaiens kunskaper helt enkelt inte utnyttjas.

För att återkoppla tillbaka till början, genom att inte dyka på nybörjarna som hökar så gör man motsvarigheten till den tjallande fången. Man får inte det sämsta resultatet själv men å andra sidan skadar man även möjligheterna till att få det bästa resultatet.

Som tränare ger jag min tid till mina elever. Det är en betalning för all den tid som mina tränare och sempais har gett mig. Därför blir jag ledsen när folk av troligen okunskap inte tar en liten del av sin tid på ett pass och för lite av sin kunskap vidare.

Men framförallt så är det en fråga om mänsklighet. Man har helt enkelt ett gemensamt för ansvar att se till att alla trivs.

Ny medarbetare!

Min blogg har fått en ny medarbetare: Skadlig. Välkommen!

/Amiechan