Lycka

Lycka är att kämpa och kämpa med en nybörjares bakåtfall och till slut hitta nyckeln. Det var inte jag som klarade av fallet – det var hon. Men jag hjälpte henne på vägen.

Men det är bara EN sak du behöver förbättra! Mål, träning och utvärdering.

Har du hört liknelsen om vattentunnan? Tänk dig ett vattenkärl som har olika höga sidor. Om du fyller vattenkärlet med vatten kommer vattennivån aldrig att bli högre än den lägsta sidan. Liknelsen jämför med organisationen/personer och säger att det som organisationen/personen är sämst på kommer att vara begränsande för hur bra den kan bli. Det hjälper inte att bli bättre på det man är bra på, utan man måste ta itu med det man är sämst på för att det ska få effekt.

Till viss del tror jag att det stämmer, men inte fullt ut (men så är det ju alltid med liknelser!). Att öva på det man är bättre på drar med det man är sämre på också så att man blir bättre på det också tror jag. Frågan är förstås om det är effektivt. Det man är dålig på kommer alltid ligga efter utvecklingsmässigt. Men att bara öva på det man är dålig på är ju tråkigt! Nu avslöjar jag mig väl som en latmask men på gott och ont är det sådan jag är. Jag har inte utvecklat den ihärdighet som gör att jag kommer att bli proffs på något. Jag tillhör de glada amatörernas skara i allt jag sysslar med. Det stämmer med mitt jobb också. Där är jag beredd att lägga ned hårt jobb – men inte så hårt jobb att det går ut över min familj och fritid! Jag är inte amatör i mitt jobb – men jag kommer aldrig att bli känd som den absolut bästa i yrket heller. Jag är bara bra och inte bäst.

Men man brukar sällan fokusera på bara EN sak i träningen. Det finns alltid många saker att förbättra och det får man veta. Men att tänka på och jobba med många saker samtidigt är besvärligt. Det blir inte fokuserat och man riskerar att glömma bort vad det var man skulle tänka på när det ständigt kommer nya saker. Och glöm inte bort att det är deprimerande att göra så mycket fel hela tiden! Det tycker jag i alla fall.

Med den här bakgrunden bestämde vi oss för att fokusera på bara ett problem var på oss tränande i klubben. Det skulle kanske vara mer effektivt att fokusera på ett problemområde. Det skulle kanske vara trevligare att bara jobba med ett problem i taget istället för att känna sig misslyckad på mycket. Det skulle vara intressant att testa!

Så i augusti började vi välja område att fokusera på. Till en del var det enkelt att välja, det var tydligt vad som höll tillbaka utvecklingen. Till andra var det mer problematiskt att peka ut vad som skulle fokuseras. Vi pratade och frågade vad alla själva ville fokusera på och om det matchade vår bedömning var det bara att köra igång. Exempel på fokusområden:

• hållning och uttryck
• fallteknik (framåtfall)
• steg i omote (ikkyo, nikkyo, sankyo)
• exakthet i teknikerna

Nu har vi tränat på detta vis i två månader och det är dags för utvärdering!

• Jag tycker att det har varit trevligt att bara ha en sak att fokusera på för mig själv och andra.
• Jag vet vad det är meningen att var och en ska fokusera på och råkar inte blanda mig i huvudtränarens mål av misstag på mina träningspass.
• Jag tycker inte att den övriga utvecklingen har gått långsammare.
• Det syns att alla har blivit bättre inom sitt fokusområde! På en del ser jag stor skillnad, andra ser jag mindre skillnad hos, men det känns som om förändringen har skett relativt snabbt även för de svårare målen.

Alla har blivit bättre inom sitt fokusområde – utom jag. Så känns det för mig! Frågan är om min bedömning stämmer (illa, då har jag inte tränat rätt) eller om jag bara inte kan se min utveckling? Mitt område är brett, men vi får väl se om andra kan se någon utveckling. Det är nog tyvärr fortsatt mitt sämsta område, så jag vill fortsätta att fokusera på det även nästa två månader! Ikväll blir det dags att prata igen och se vad de andra tycker om detta sätt att ge feedback på och om de själva sett sin utveckling. Jag gillar det. Gör resten av klubben det också fortsätter vi! Fortsätter vi vill jag dock skriva upp våra mål på papper. Vi är tillräckligt få i klubben för att vi ska kunna hålla allas mål i huvudet, men finns det på papper blir det lättare när klubben växer. Dessutom kan det bli intressant att gå tillbaka i framtiden tror jag.

Hur gör andra klubbar tro? Fokuserar på ett område, tar allt på en gång eller tar det som det råkar bli? Det hade varit intressant att veta!

Svensk aikido 50 år

Svensk aikido firar 50 år med stort läger i Stockholm – och vi är på plats såklart!

Bilden är från fredagens träning. Idag är det ännu fler aikidokas på plats.

Att träna med samma person

Det är kul att träna med samma person hela passet. Det händer inte ofta i min klubb, men idag var en sådan dag. Jag vet att det finns andra klubbar och budoarter som gör så alltid eller ofta, men hos oss är det en raritet. Dessutom tränade vi uppdelade efter nivå, så att de som var närmast varandra i grad tränade ihop. Det var inget pass planerat av tränare utan mer fri träning inför gradering (söndag!) med möjlighet att be om hjälp.

Jag undrar vad de andra tyckte. De verkade nöjda, men jag måste fråga. Annars vet vi ju inte.

Jag själv skulle vilja ha fler sådana pass. Kanske kunde vi få igång en lördag här och där igen? Det blir ju en möjlighet att testa experimentera mera. Att följa de egna idéerna och ha egna mål.

Inte mycket att säga?

Jag hade visst inte så mycket att säga om aikido i en blogg. Eller så var det våren som tog knäcken på mig. Det sägs att det finns två barn-chocker.

1. Att få barn.
2. Att börja vardagen med jobb och dagis.

Och jo, det har varit mycket nu i vår när båda vuxna jobbar och barnet börjat på dagis. Dagarna går fort och prioriteringar måste göras. Och bloggen prioriterades visst lägst. Men jag har tränat och jag har tänkt på metodik.

Idag har jag semester och jag planerar hösten i klubben. Jag har en lång lista på saker som jag skulle vilja göra för att göra vår klubb bättre. Människor kommer alltid att börja och sluta och ibland börja igen i en klubb. Så är det bara tror jag, men det innebär inte att en klubb som är bra ska fortsätta vara miniliten. Javisst, jag kan peka ut en lång lista saker som vi inte kunnat göra något åt som har hejdat vår klubbs tillväxt, men nu är det verkligen på tiden att ta itu med de små och stora saker som kan förbättras. Jag tänker på en del saker som irriterande sandkorn. Det skulle i sig inte få någon att lämna klubben, men om det finns många irriterande sandkorn och något större irritationsmoment, ja då kan det vara slutet.

Så just nu skaffar jag draperier och mattor till dojon och planerar för vad jag ska måla. Nya skyltar som kan ersätta de gamla felstavade skyltarna (visserligen uppsatta av den andra klubben i dojon, men det ska nog gå bra att byta dem). Förflyttning av den andra klubbens ekonomilappar så att de fortsätter vara enkla att se, men inte är det man ser redan innan man vågat sig in genom dörren. En VÄLKOMMEN-skylt hade suttit bättre där tycker jag.

Det här är ändå det jag tänkt på minst. Det jag verkligen har grubblat på är aikido-metodik och aikido-pedagogik. Det kommer kanske ett inlägg om det snart…

Läger

Åka på läger. Träna. Prata om det vi gjort. Anteckna. Ta upp på träningen i ett par veckor framöver. Försöka fästa (de egna) poängerna i sin kropp och träning.

Så försöker vi få ut så mycket som möjligt både för oss och för vår klubb (de som inte åker på läger också) av de läger vi åker på. Missar vi något? Finns det något mer vi skulle kunna göra för att få ut mer?

Träningskontrakt

Träningskontrakt. Jag gillar det ordet. Det förklarar vad som händer i dojon. Grundläggande träningskontrakt säger “Vi tränar X här. Vi gör den teknik på det sätt som vår tränare visar och förklarar. Vi förstör inte träningen för de andra genom att bryta mot träningskontraktet.”

Det är lätt att hejda tekniker i aikido. Det handlar bara om att flytta sig, dra istället för att knuffa, titta eller gå åt ett annat håll. Men det innebär inte att det är bra saker uke gör. Fulblockeringar är lätta att göra, men gör ingenting för träningen när det är specifika former som ska tränas. En fulblockering fungerar bara så länge nage följer träningskontraktet medan uke bryter mot det. Jag brukar ta det med ro när det händer i min dojo (men det är en annan sak i andra klubbar eller på läger där jag inte har någon pondus), men upprepar det sig med samma person gång på gång trots att jag förklarat varför det är dåligt bryter jag också träningskontraktet. Om uke har slutat träna tränarens teknik på det sättet tränaren vill, ja då kan jag träna en annan teknik som stämmer bättre med det uke gör. Eller så tvingar jag uke att uppföra sig medelst våld. En välplacerad atemi eller något som gör ont utan att lämna skador är favoriter. Det är ju stiliserat våld vi tränar. Jag har inget emot att det blir mer praktiskt våld också.

Men. För ett par veckor sedan reagerade jag inte alls sådär lugnt och överlagt som jag brukar. Jag visade en teknik inför hela gruppen och uke valde detta tillfälle till att fulblockera min teknik. Till min och ukes stora förvåning slog jag till direkt. En atemi mot ansiktet (uke vred undan huvudet nog för att slaget bara skulle snudda) och fulblockeringen var ett minne blott.

Jag har funderat på varför jag reagerade så direkt då och där när det inte är mitt vanliga mönster. Kan det ha berott på att uke gjort fulblockeringar tidigare? Nej, det tror jag inte. Han är ingen notorisk fulblockerare. Kan det ha handlat om anspänning? Det är troligare. Jag är ingen van instruktör och när jag visar upp något för gruppen gör jag mitt bästa och jag vill att det bästa ska vara så bra det bara går. Jag har en högre anspänning än om jag bara tränar och kanske gör den högre anspänningen att jag har närmre till attack när jag får motstånd?

Eller så var det så att någonstans i min hjärna satt det en (människo)apa som skrek “Hur vågar du mopsa dig mot mig inför hela gruppen? Nu jävlar!”. Hm… det är ingen vacker tanke, men det stämmer med hur människor (och därmed jag!) är.

Lektioner och egenträning

Jag har spelat blåsinstrument under hela min uppväxt. Där ingick det att eleven skulle träna hemma mellan lektionerna. Som ung inte så länge och som äldre desto mer. Jag var aldrig särskilt duktig på detta utan tränade hemma mer sporadiskt. Ibland varenda dag i ett par veckor och sedan inget alls under en ännu längre tid. Jag utvecklades ändå, men långt ifrån så snabbt som jag kunde ha gjort. Det jag gjorde som höll uppe min ambis och höll igång min utveckling trots allt, var att jag spelade i många olika grupper (orkestrar och ensembler).

Jag spelar fortfarande, om än ett annat instrument än som ung, och det är fortfarande svårt att hålla uppe någon slags regelbunden träning. Och jag fungerar likadant när det gäller aikidoträningen. Även om jag kan se behovet och vet vad jag kan träna på så kommer jag mig inte för att träna hemma mer än ytterst sporadiskt. Sönderslagna lampor har jag ändå lyckats skaffa mig. En större bostad skulle minska den risken och göra hemmaträning med vapen till en mindre riskabel sysselsättning för inredningen, men jag tror inte att problemet ligger där ändå. Jag har helt enkelt inte drivet och disciplinen att träna själv – och eftersom vapen inte är min favoritdel av aikido hamnar det än lägre ner på prioriteringslistan.

Det finns knep som gör att jag håller på längre när jag tränar hemma än om jag inte använder dem: mitt första knep är att markera i almanackan varje gång jag tränat hemma. Det är härligt att se alla kryss och jag kämpar gärna lite extra för att inte missa en dag. Mitt andra knep är att knyta träningen till något annat så att de följer på varandra automatiskt.

Så vad gör jag? Fortsätter att jobba på min träningsdisciplin oavsett om det handlar om instrument eller aikido? Eller ger upp? Jag vill inte ge upp hemmaträningen helt. Det gäller att inte se det som ett misslyckande alla gånger jag slutar träna hemma utan se den nytta jag haft av att träna hemma när jag gör det. Och så börja igen. Och igen.

Vikten av vikt

När jag bytte om efter träningen hörde jag kommentarer från herrarnas omklädningsrum om att passet hade varit tungt. Jo, jag hade drivit oss hårdare än vanligt och det genomgående hela passet, och jag gjorde detsamma förra passet under uppvärmningen (då höll jag bara i uppvärmningen och inte i övrig träning). Efter detta konstaterande talade männen om viktnedgång. Ett par kilos viktnedgång skulle göra det lättare att orka med var slutsatsen.

Då slogs jag av en tanke. Varför har jag börjat pressa oss hårdare just nu när det gäller kondition? Kan det vara så att det beror på att jag har gått ned några kilon i vikt den senaste månaden? Det är kilon som kom med en oönskad koständring för ett år sedan, och nu har den högst onödiga vikten börjat försvinna igen spontant. De förlorade kilona kan ha gjort att jag trivs bättre, orkar bättre och därför vill orka ännu mer. Det är inte otroligt alls.

Oumbärlighet och makt

Jag sitter med i styrelsen för flera föreningar och har på sistone stött på ett problem i en av dessa föreningar. Problemet är att en person vill använda sina tillgångar för att styra föreningens alla aspekter. Tillgångarna i detta fall är pengar. Stora delar av föreningens inkomster faktiskt eftersom föreningens inkomster grundar sig i donationer. Personen vägrar att se vad hen gör mot föreningen också, och tydligen har gjort det i kanske upp mot tio år (jag är ny styrelsemedlem och nyinflyttad, så jag har inte förstahandskunskap om detta). Min uppfattning är att flera medlemmar har lämnat föreningen på grund av denna person, samt att den nedgång föreningen lidit av på sistone kanske delvis kan härledas till detta.

Foto: stock.xchng

Eftersom jag inte uppskattar detta och dessutom kan dra vissa paralleller till vår aikidoklubb (vilket ovanstående INTE handlade om) tänkte jag fundera lite.

De tillgångar en förening/klubb har är det som medlemmarna för med sig. En del tillgångar är utbytbara, dvs flera medlemmar kan bidra med dem. Andra tillgångar kan bara specifika medlemmar bidra med.

De tillgångar vår aikidoklubb har som flera medlemmar för med sig är bland annat träningsdeltagande, träningsavgift, städning, styrelsedeltagande och styrelsearbete, frivilligarbete vid fester och läger. De specifika tillgångar som endast några tillför klubben är bland andra medicinskt kunnande (en person), kunskaper inom andra kampkonster (flera olika personer med olika kampkonstbakgrund) och nog kunskap inom aikido för att kunna vara tränare (en person).

Alla medlemmar påverkar och bestämmer till viss del en förenings/klubbs inriktning, men vissa styr mer. Den som är intresserad av styrelsearbete kommer att kunna påverka och ta beslut som den totalt ointresserade inte kan göra. Den som är ensam tränare tar andra beslut. En ensam tränare måste t.ex. kunna träna de tider träningen skall ske på, för utan tränaren ingen träning. Jag misstänker att det finns en gråzon mellan den nödvändiga styrningen och maktmissbruket. Olika personer uppfattar att det gått över gränsen vid olika punkter. Kanske leder denna gråzon till en tillvänjning också? Om hen får styra det här är inte steget långt till att hen får styra det där också.

Men var går gränsen? När styr medlemmar med specialtillgångar för mycket? När slutar det att handla om nödvändighet och övergår i maktmissbruk?

Varningssignaler jag har sett

• att göra sig själv oumbärlig
• att inte lyssna och ta andras åsikter på allvar
• att inte acceptera demokratiska beslut utan fortsätta att älta gamla beslut
• att driva igenom “rätt” (=sitt) beslut med hot om att klubben kommer att förlora tillgången
• att särbehandla dem som inte gör “rätt”

Har du som läser detta fler exempel? Kanske sådana som är lite tidigare signaler?

Att göra sig själv oumbärlig är farligt tror jag. Du kan vara omöjlig eller svår att ersätta, men när du börjar betrakta dig själv som extra viktig för att du är oumbärlig för föreningen är du ute på hal is. Om du är så viktig innebär det att du kan komma att börja betrakta andra som mindre viktiga. De är ju inte oumbärliga som du, så varför skulle du lyssna på dem?

Jag tror att man kontinuerligt ska försöka träna/leta upp andra som kan ta den plats man har. På det sätter tror jag också att de specifika tillgångar som du för tillfället har inte kommer att påverka hur du ser på andra. Inte heller kommer du eller andra att tillåta dig att dominera föreningen. Det handlar bara om tid innan det finns andra lösningar och andra människor som kan ta din plats. Kanske kommer de inte att fylla dina skor exakt, men de kommer att klara av att ta hand om din uppgift på sitt eget vis.

Och de andra punkterna då? Gör inte så. Och hoppas på att andra inte tillåter dig att göra så.